What's your damage?

Tänk ändå så fantastiskt det är med sport, inte minst såhär i OS-tider. Det ger oss något att samlas kring, en "vi-mot-dom"-känsla som förenar oss alla - från den buttraste busschauffören till den mest kvittrande nagelteknologen (ursäkta alla tår jag trampar på - NEJ, alla busschaufförer är INTE sura och alla nagelteknologer är INTE alltid positiva och härliga, men hur kul är det om man ska gå omkring och vara p k hela tiden?). Häromdagen, på hemväg med bussen, ropade busschauffören (glad) ut att svenska damhockeylaget hade krossat sina motståndare (tror det var Italien) med 11-0. Hela bussen applåderade (till och med jag) och folk tittar glada och generade på varandra och börjar småprata lite - jomen visst ÄR dom fantastiska... och vilket OS, ja det är inte klokt vilka duktiga idrottmän/kvinnor vi har osv osv.

Det jag tycker är coolast med sport är att inget är givet på förhand (nåja, Bengt-Åke kanske försökte ändra lite på det), allt kan hända och man får känna så mycket - vansinnesilska över orättvisa domarbeslut, hopplöshet över bedrövliga insatser (alltså, Peja, vad ska man säga?), eufori över oväntade segrar och stolthet över att vara svensk och känna att lite av den där medaljglansen faktiskt faller över mig också. Pinsamt nog kan jag bli så rörd att jag fäller en och annan tår också och det behöver inte ens vara någon svensk inblandad. Jag säger bara Dorfmeister...

Nu kanske jag låter som värsta sportnörden, men min lilla egenhet är att jag egentligen inte är speciellt intresserad av sport överhuvudtaget. Jag kan bestämma mig för att det är kul under en begränsad period - typ OS och fotbolls-VM - men that's it. Min fina E däremot skulle kunna titta på sport jämt. Ibland gör det mig förbittrad och oerhört dramatisk. "Det är ju sport jäääääääääääääämt på TV, du bryr dig inte om NÅGOT annat (läs MIG, super-egot)". Varpå han ger mig fjärrkontrollen och säger att "varsägod, byt till något du vill se eller säg om du vill hitta på något istället, vi behöver ju inte ens kolla på TV". Men jag fortsätter minsann vara sur i minst 10 min till för att jag inte får full uppmärksamhet 100 % av tiden. Tur att E har tålamod... Jag har lovat bli en bättre människa och kanske till och med går med på att kolla en Champions League-match eller två. Eller kanske inte...

//Linda (som inte säger heja Peja)