What's your damage?

Måste ju bara prata lite om en film ni borde se, ni som har sportlov just nu har ju faktiskt tid också om ni nu inte prompt måste ut i det härliga (?) vintervädret och vara så där irriterande friluftiga. Nej, vad kan vara bättre än att dra ner persiennerna, krypa upp i soffan med en stor skål smågodis som inte är från Karamellkungen (ja, det är inte bara en myt, det FINNS fortfarande ställen som inte sålt sig till the dark side...).

I och med att jag, i min presentation, skriver att Donnie Darko kanske är den bästa filmen måste jag ju slå ett litet slag för den allra först i mitt filmtipsande. Jake Gyllenhaals genombrottsfilm. Det borde räcka redan där, men för er som inte känner er övertalade ännu vill jag bara säga att ni missar en film som innehåller a) en stor dödskallekanin b) tidsresor c) förmodad schizofreni d) ett stort mått av tonårsångest och så till på köpet e) en läskig Dr Phil-typ som försöker rädda världen men har en mörk hemlighet... Skulle nog kunna fortsätta med hela alfabetet för att räkna upp märkliga personer och inslag i filmen, men nöjer mig så här.

Kontentan är att detta är en högst ovanlig film. Den känns. Jag är väldigt svag för böcker, filmer, musik och framträdanden som känns. Precis som jag skrev om Mats Jonssons serieböcker i ett tidigare inlägg, träffar denna film mig mitt i magen och jag får en härligt sugande känsla av vemod som stannar kvar och ger upphov till många nya tankar. Lite överdramatiskt och pretto kanske, men strunta i det och se filmen! Om inte annat så för ett fantastiskt soundtrack, för det vackra och stämningsfulla fotot och inte minst för skådespelarinsatserna. Jag har redan skrivit om Jake, men det coola är att hans syster Maggie är hans storasyster i filmen. Mamman, spelad av Mary McDonnell förtjänar ett hedersomnämnande, hon är otroligt bra! Jag blir aldrig riktigt klar med filmen, hittar ständigt nya infallsvinklar och möjliga tolkningar. Se den så slutar jag tjata! Och kom gärna med ett litet inlägg om vad du tycker om den.

Fler bra filmer:

Det mesta med Woody Allen, t ex Zelig och Hanna och hennes systrar.
Lite Hitchcock kanske? Ta Fönstret mot gården eller Vertigo.
Kläm in en hel miniserie på en dag - maraton-TV med Stolthet och fördom (BBC's version) med rätt Mr Darcy.
Heathers. Om inte annat så för att ni ska fatta namnet på min blogg.
Ett sista tips: 80-talsnostalgi (för er som inte fått krupp på allt dansande i TV) med Sarah Jessica Parker och Girls just wanna have fun.

Dra ner persiennerna nu!

//I'm voting for Dukakis

Ps Lalehs och Kalles "Vem har lurat barnen?" känns mer än det mesta.

Ja det är faktiskt sant. Min goda vän V fixade biljetterna för säkert ett halvår sedan, det har mest känts som något avlägset, nästan utopiskt, men på onsdag är det dags på riktigt. Dave. Live. Ända sedan jag såg Devotional Tour på en annan god väns dvd har jag drömt om en dag när lite av Daves svett ska hamna på mig. Kan ju bli lite tricky i och med att vi sitter långt bort från den livs levande Daven, men lite låtsassvett från storbilds-TV:n känns helt ok det också. Det känns overkligt, jag menar, hjälp! Tänk om jag får höra In your room LIVE...

Kanske blir det lite som när jag var på Pet Shop Boys för sådär 6-7 år sedan på Globen. Att stå där och höra Neil och SE Neil på riktigt, samtidigt som han sjunger. Min adrenalinnivå var galet hög, hade lyckats komma väldigt nära scenkanten när O (samma kompis som har Devotional-dvd:n) nästan omärkligt börjar röra sig FRÅN scenen och bortåt mot... mixerbordet!? "Vad gör du din galning", sa jag såklart, varpå O gör några konstiga handrörelser framför och bakom sina musikeröron. "Jo", sa han, "tycker nog att diskanten är lite hög här framme, jag ska gå längre bak för att få en bättre ljudbild". Hmm. Vilken tur att jag hittade en massa nya kompisar den kvällen, killkompisar som såg mer trånande på Neil än vad jag någonsin gjort.

Men det kan jag lova dig V - på onsdag är det du och jag och Dave och ingen j-vel ska få mig att lämna min plats för något annat än att vi blir upplockade på scenen och får sjunga med i Blasphemous Rumours.

//Linda - Girl of sixteen, whole life ahead of her

Tänk ändå så fantastiskt det är med sport, inte minst såhär i OS-tider. Det ger oss något att samlas kring, en "vi-mot-dom"-känsla som förenar oss alla - från den buttraste busschauffören till den mest kvittrande nagelteknologen (ursäkta alla tår jag trampar på - NEJ, alla busschaufförer är INTE sura och alla nagelteknologer är INTE alltid positiva och härliga, men hur kul är det om man ska gå omkring och vara p k hela tiden?). Häromdagen, på hemväg med bussen, ropade busschauffören (glad) ut att svenska damhockeylaget hade krossat sina motståndare (tror det var Italien) med 11-0. Hela bussen applåderade (till och med jag) och folk tittar glada och generade på varandra och börjar småprata lite - jomen visst ÄR dom fantastiska... och vilket OS, ja det är inte klokt vilka duktiga idrottmän/kvinnor vi har osv osv.

Det jag tycker är coolast med sport är att inget är givet på förhand (nåja, Bengt-Åke kanske försökte ändra lite på det), allt kan hända och man får känna så mycket - vansinnesilska över orättvisa domarbeslut, hopplöshet över bedrövliga insatser (alltså, Peja, vad ska man säga?), eufori över oväntade segrar och stolthet över att vara svensk och känna att lite av den där medaljglansen faktiskt faller över mig också. Pinsamt nog kan jag bli så rörd att jag fäller en och annan tår också och det behöver inte ens vara någon svensk inblandad. Jag säger bara Dorfmeister...

Nu kanske jag låter som värsta sportnörden, men min lilla egenhet är att jag egentligen inte är speciellt intresserad av sport överhuvudtaget. Jag kan bestämma mig för att det är kul under en begränsad period - typ OS och fotbolls-VM - men that's it. Min fina E däremot skulle kunna titta på sport jämt. Ibland gör det mig förbittrad och oerhört dramatisk. "Det är ju sport jäääääääääääääämt på TV, du bryr dig inte om NÅGOT annat (läs MIG, super-egot)". Varpå han ger mig fjärrkontrollen och säger att "varsägod, byt till något du vill se eller säg om du vill hitta på något istället, vi behöver ju inte ens kolla på TV". Men jag fortsätter minsann vara sur i minst 10 min till för att jag inte får full uppmärksamhet 100 % av tiden. Tur att E har tålamod... Jag har lovat bli en bättre människa och kanske till och med går med på att kolla en Champions League-match eller två. Eller kanske inte...

//Linda (som inte säger heja Peja)

Ni kanske aldrig upptäckte Hey Princess som kom 2002, det är illa nog, men ni MÅSTE bara läsa hans senaste Pojken i skogen. För er som inte känner till Mats Jonsson, kolla in hans hemsida för en bra presentation. En självbiografi i serieform, tycker det är en förträfflig kombination. Mats bilder och text är i perfekt symbios och budskapet träffar rakt i magen, på mig iallafall.

Det finns ett ganska stort gäng böcker i samma genre, men Pojken i skogen leder min topplista just nu. Som en liten skvaller-anekdot kan jag ju bara nämna att tjejen i Hey Princess (hon som mår väldigt ångestdåligt) OCKSÅ skriver självbiografiska serier och hon ger alltså sin version av Mats. Kul va!? Åsa Grenvall heter hon. Kolla vidare om serier och annat på Staffars Seriers Blog.

Mats Jonssons senaste seriebok får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker om Lilla Sparvel. Varför det? Jo, de är också så osedvanligt träffsäkra barndomsskildringar. Barbro L hade tydligen gått i psykoanalys i samband med att böckerna m Sparvel kom till och därigenom kommit i kontakt med väldigt tidiga barndomsminnen. Coolt. Undrar hur Mats J har burit sig åt? Men läs läs läs!!!

ISBN 9170371210